Ljudkällor

Med en ljudkälla menas en apparat, som utstrålar energi i form av ljudvågor till omgivningen. Ljudkälla, ljudsändare och ljudalstrare är ekvivalenta begrepp.
Med en primär Ijudkälla menas en ljudkälla, där ljudet alstras.
En sekundär ljudkälla en ljudkälla, som genom påverkan av ljudvågor kommer i tvungna svängningar och utsänder ljud. En ljudkälla kan vara en fast kropp, en vätska eller en gas.

Man skiljer på:
a) mekaniska Ijudkällor,
b) elektriska Ijudkällor,
c) termiska ljudkällor,

Vidare skiljer man på:
punktformiga Ijudkällor, t. ex. en masspartikel på en sträng, en masspartikel på en fjäder;
endimensionella Ijudkällor, t. ex. strängar, stavar, vätskepelare och gaspelare,
tvådimensionella ljudkällor, t. ex. membran, plattor och klockor,
tredimensionella Ijudkällor, kubiska pipor.

Signalsändare utsänder en enda frekvens,
klangsändare utsänder ljud sammansatt av ett flertal ljudfrekvenser.
Tongeneratorer alstrar en ren ton vars frekvens och intensitet kan varieras.

Gränsytan mellan ljudkällans svängande kropp och det omgivande mediet kallas en ljudstrålande yta. Vid membransvängningar utgör den svängande kroppen själv denna yta. Då svängningskroppen är en del av det omgivande mediet kan man ej tala om någon strålande yta, t. ex. öppen orgelpipa. Den viktigaste ljudkällan är människans talorgan.

Mekaniska ljudkällor
En sträng bringas i svängning, genom knäppning, genom anslag med en hammare eller genom att man drar en stråke över strängen. I det sistnämnda fallet erhålles odämpade svängningar. När strängen utför svängningar utbildas såväl grundtonen som en serie övertoner, man erhåller en klang. Övertonernas svängningstal och intensitet beror väsentligen av det sätt på vilket strängen bringats att svänga.
Av tab. 1.1 framgår hur styrkan hos övertonerna i förhållande till grundtonen ( intensitet = 100 ) beror av knäppningsstället, anslagsstället anger avståndet från ena strängändan i bråkdelar av stränglängden.

Vid anslag med hammare inverka ett flertal faktorer.

I svängningsläran är teorin för den svängande strängen utvecklad under idealiserade antagandet att strängen är fullkomligt böjlig.

Strängens styvhet ger upphov till en tilIskottsspänning; partialsvängningarna får högre frekvenser oharmoniska övertoner utbildas, och de högre övertonerna förstärkas. Hos svängande stavar ger såväl longitudinalsvängningar som böjspänningar upphov till ljudvågor.

Tab.1.1. partialtoner ( övertoner )

	Grundton, överton från andra till sjunde och halten i procent av grundtonen
Anslagsställe	Grundton	andra	tredje	fjärde	femte	sjätte	sjunde
1/2	100 %	0 %	11 %	0 %	4 %	0 %	2 %
1/3	100 %	25 %	0 %	7 %	4 %	0 %	1 %
1/4	100 %	51 %	11 %	0 %	4 %	6 %	2 %
1/5	100 %	66 %	29 %	7 %	0 %	3 %	54 %

Ytformiga fasta ljudkällor.
Svängande membran plana plattor, böjda plattor, cylinderskal och klockor.
Fasta volymljudkällor.
saknar praktisk betydelse för framställning av ljud. Frekvensen hos de toner, som uppstå i fasta kroppar, metallblock, stenblock och glasblock, är i de flesta fall så hög att den ligger över övre tongränsen.
Orgelpipor.
Klangen i orgelpiporna beror dels av det sätt varpå tonen alstras, orgelpipans material och orgelpipans form. I läppiporna frambringas tonen genom att en luftström rusar mot en egg. Vid eggens sidor uppstå luftvirvlar, som ger upphov till snabba tryckförändringar, eggtoner. Om eggtonen tillnärmelsevis är i resonans med luftpelarens fria svängningar ljuder orgelpipan. I tungpiporna frambringas ljudet genom att luftströmmen sätter en liten metallfjäder i svängning. En orgelpipas svängningstal beror av luftens temperatur.
Speciella ljudkällor.
Cagniard de la Tours hålsiren och Savarts tandhjul.

Av liknande typ är ljudalstringen från elektriska maskiner, cirkelsågar, förbränningsmotorer, flygmaskinspropellrar, telefonledningar.

Copyright © 1997 Helmer Malmquist
Senast ändrad den 4 Oktober 1997